Unga missionärer - "Vi har längtat efter detta!"

De är unga och välutbildade med två små barn, å tvekade inte ett ögonblick att lämna Sverige och bo utomlands i tre år. Jag träffar dem hemma på Cypern för att ta reda på varför de blev missionärer.

Huset ligger lite inklämt på tomten mellan två andra hus, men inuti är det rymligt och fräscht, med vitkalkade väggar och klinkergolv. Det är februari och skön vårsol ute, men inne är det kallt, vilket inte barnen i huset verkar lida av. Viktor, 3 år, och Evelin 1,5 år, tar hand om mig så fort jag kommer innanför dörren. För tre dagar sedan började Viktor en engelsk förskola.

- För att få träffa andra barn, säger mamma Magdalena. I Sverige finns ju mycket för "hemmavarande" barn, som öppen förskola, men här finns det inte så många lekplatser och knappast några barn är ute på dagarna. Så barnen träffar bara andra barn på söndagarna i kyrkan.

När vi satt oss för att fika frågar jag Viktor om han gillar förskolan.
- Kan jag få en kaka? frågar han istället för att svara på min ointressanta fråga och koncentrerar sig på kakätandet.

Jag vill höra från Magdalena och Linus varför de egentligen flyttade hit till Cypern. Under tiden tar "barn-pojken" Andreas ut Viktor och Evelin på en utflykt. Andreas är Magdalenas lillebror och följde med familjen Anderås ner till Cypern i september 2009. Nu turas han, mamma och pappa om med att vara hemma med barnen. Magdalena och Linus delar på en heltidstjänst och Andreas hjälper till på volontärbasis på IBRAs kontor i Limassol på Cyperns sydkust.

Tjänsten de delar på, "Production manager", betyder att de ansvarar för att koordinera radioproduktionen i Mellanöstern och Nordafrika. Just nu jobbar de framför allt med att starta upp ett ungdomsnätverk som ska sända live över internet. Det handlar mycket om att strukturera och samordna olika ungdomsgrupper som redan jobbar med produktion, teknik och kontakt med lyssnarna.

- När vi kom hit insåg vi att många i regionen hade tänkt precis samma sak; att få ihop många bra initiativ till något gemensamt, berättar Linus. Det känns väldigt uppmuntrande. Det är alltså inte bara vår vision, utan många andra som har samma vision.

- Jag gillar att det är både nya utmaningar men även bitar som jag vet att jag klarar av, säger Magdalena. Bland annat ska vi skapa flera olika hemsidor och det är sådant som jag kan sedan tidigare. Det är skönt med något jag behärskar mitt i allt det som är helt nytt.

Magdalena är utbildad dataingenjör med inriktning på information och kommunikation och Linus är gymnasielärare. Datorer är ett gemensamt intresse och även om Linus inte har något formell datautbildning har han "alltid" hållit på med datorer. De senaste åren har parit ägnat sig åt datorprogrammering och hemsidetillverkning i det egna företaget, lärarjobb och barnledighet.

Jag är nyfiken på vad som fått dessa två datorkunniga unga människor att intressera sig för mission. Det visar sig att Linus farföräldrar och föräldrar också var missionärer och att Linus själv bott i Bolivia i sammanlagt sex år under sin uppväxt.

- Men när min familj kom hem till Sverige 1995 var min inställning: "Mission behövs inte längre!" Inte så att det jag sett av mission var dåligt men jag såg att de församlingar som inte hade missionärer fungerade så bra ändå.

Men några år senare fick Linus höra att det behövdes internetkunnigt folk till IBRAs arbete vilket ledde till en kontakt med IBRA. Under ett år (2001-02) reste han för IBRA och besökte Tanzania, Mellanöstern (bland annat Cypern), Indien och Bangladesh.

- Det var en fantastisk upplevelse, och under det året insåg jag: "Jo, vi från Sverige har något vi kan hjälpa till med!" berättar Linus. Framför allt på områden som internet och media där vi svenskar faktiskt ligger i framkanten. Att IBRA alltid kopplar ihop arbetet med lokala människor var det som fascinerade mig. Vi stöttar de lokala, men det handlar inte om att vi gör jobbet åt dem.

Magdalena har aldrig tidigare bott utomlands och förutom någon charterresa inte varit utanför Europa.

- Men när Linus kom hem från Cypern pratade vi mycket om det här med mission och sedan dess har det funnits i våra, tankar att vi ville jobba med IBRA, säger Magdalena. Det har aldrig lockat mig att göra karriär och få ett välbetalt jobb. Det känns mycket bättre att använda våra kunskaper där det verkligen kan ha en stor betydelse.

- Sedan 2002 tänkte vi att vi ville ut till Cypern, säger Linus, men av olika anledningar blev det inte så och vi lade det lite åt sidan. Nu inser vi att det kanske inte var meningen att vi skulle ut då, att det aldrig hade funkat, men att det nu är "rätt tid".

Familjen räknar med att stanna här på Cypern i tre år. Jag frågar vad de hoppas ha åstadkommit på den tiden.

- Vad gäller ungdomsnätverket hoppas jag att vi inte längre behövs här, säger Linus. Det skulle kännas misslyckat om det funkar när vi är här, men faller när vi åker härifrån. Vi vill jobba så att vi "överlämnar samtidigt som vi startar".

- Vi vill inte bara skapa något som är bra och häftigt för de som jobbar med det, utan vi vill se att människor blir frälsta och kommer med i en församling, säger Magdalena. Vi kan det här med teknik, men det viktigaste är att människor får sina liv förvandlade genom det.

Både Magdalena och Linus tycker att flytten till Cypern gått förhållandevis smidigt, även om det inte bara varit enkelt. Två månader innan flytten hyrde de ut sitt hus i Sävsjö och fick sedan flytta runt hos familj och vänner. När de kom ner till Cypern visste de inte var de skulle bo så de hade ett tillfälligt boende i två veckor.

- När vi äntligen kom hit där vi nu bor var ju alla rutiner upp och ner, berättar Magdalena. I Sverige var barnen vana att somna själva, men här har Viktor först nu lärt sig att somna även om vi inte är inne i hans rum.

Familjens "utsändande församling" (arbetsgivare) är Höglandskyrkan i Sävsjö. När de åkte ut i höstas var det ännu inte klart att de hade 100% i lön. Det kändes lite osäkert, men Linus som hört sin farfars och farmors dramatiska missionshistorier tycker det känns fjuttigt i sammanhanget.

- Vi bestämde oss för att åka ut ändå, säger Magdalena. Gud visste ju om detta och när vi inte tvekade gjorde han det vi inte förmådde.
Idag är lönen ordnad.

- Vi har gått och väntat på att få komma iväg så länge så det kändes helt okej att vissa saker inte var helt klara, menar Linus. Vi har känt att det här är rätt så det kommer att ordna sig.

Det var inget stort flyttlass familjen hade med sig ner till Cypern, de hade bara ett normalt flygbagage. Men de packade fler väskor innan de lämnade Sverige som Linus numrerat i prioritetsordning som de sedan fått ner en efter en tack vare föräldrar som hälsat på dem.

- Vi saknar egentligen ingenting från Sverige, säger Linus. Jag som är uppväxt i Bolivia upplever Cypern som en "light version" av att vara missionär jämfört med mina föräldrar som flyttade ut till djungeln! Här har vi till och med knäckebröd i vår affär, och vi hittar svensk kaviar på IKEA i Nicosia (huvudstaden). Och kommunikation är ju enkelt nuförtiden. Vi kan fortsätta ha kontakt med kompisar och våra familjer via Skype även om vi är här och de är kvar hemma.

- Nej, det går verkligen ingen nöd på oss, menar Magdalena. Jag lever mycket här och nu och är nöjd här. Genom Facebook är vi uppdaterade och delaktiga i våra vänners liv. Vi har svenskt IP-telefoni så det kostar i princip inget att ringa till Sverige.

I julas åkte Andreas hem till Sverige men anderåsarna var kvar på Cypern, vilket var deras första "ensamma" jul som familj.

- Vi hade en lugn jul, konstaterar Magdalena. Barnens farfar (Lasse) tyckte att vi skulle öppna julklapparna över "Skype" men där gick gränsen säger Magdalena och skrattar.

Men till sommaren blir det en efterlängtad Sverigesemester för att få träffa familj och vänner. För det kan varken apelsinerna på trädet bakom huset, eller nya vänner eller sköna bad under sommarhalvåret ersätta.

Frälst genom radion - vann hela byn!

Andy* är en av IBRAs lokala medarbetare i ett land i Bortre Asien. Han har under flera år arbetat med uppföljningen av radioprogram på ett lokalt språk som IBRA sänt på sedan 2004. En dag fick han brev från en man som vi kan kalla Abdullah. Abdullah skrev att han hade lyssnat på programmen och nu ville vara med i lyssnarföreningen. Det innebär att man får hemskickat ett magasin varannan månad och att man kan beställa Nya testamentet och annan litteratur. Andy skickade Abdullah det material han ville ha. Efter en tid kom det fler brev från Abdullah där han skrev att fler ville vara med i lyssnarföreningen och ha litteratur och Nya testamentet.
Så pågick det under några år tills alldeles nyligen. I ett av de senaste breven från Abdullah beskriver han att lyssnarföreningen nu bestod av ganska många, så Andy bestämde sig för att åka och hälsa på honom. Med motorcykel var det sju timmars resa bort. När Andy kom fram sökte han upp Abdullahs adress och mötte en man som han hälsade på. Mannen svarade dock inte på Andys hälsning, så Andy presenterade sig igen för honom. Mannen frågar då: "Vem är du?", varvid Andy åter berättade vem han var. När mannen åter undrade vem främlingen var gick det upp för Andy att mannen han talade med var hörselskadad. Andy tog fram ett papper och skrev ner vem han var och att han sökte Abdullah. Då Abdullah såg pappret med hälsningen tittade han upp på Andy och sade anklagande: "Jag har skrivit till dig i flera år och du kommer först nu?" Så började de kommunicera genom att Andy skrev och Abdullah pratade. Abdullah berättade att han var en aktiv muslim som regelbundet gick till moskén. En dag fick han in IBRAs radiosändningar på sitt eget språk och började lyssna till programmen. Detta ledde till att han så småningom skrev till Andy om att han ville vara med i lyssnarföreningen.

Så småningom gick det upp för Andy att mannen inte bara var medlem i lyssnarföreningen, han hade till och med blivit frälst genom radion! Andy funderade på hur detta kan ha gått till - att lyssna på radio när man är döv? Abdullah gick då in i sitt rum och hämtade radion. Han satte den mot ena örat, surrade fast den med ett gummiband och vred sedan upp till högsta volymen. På det sättet kunde han höra tillräckligt (och även grannarna!) för att förstå budskapet. Andy blev förundrad och började fråga om de andra som var med i lyssnarföreningen. Det visade sig att Abdullah har gått runt i byn och vittnat om vad han hört och berättat om vem Jesus verkligen är. Människorna i denna muslimska by har protesterat mot det Abdullah berättat, men då Abdullah haft svårt att höra något har han oförtrutet gått vidare och fortsatt vittna. Steg för steg har han med Nya testamentet i ena handen och Koranen i den andra pekat på Jesus och fört människor till en personlig upplevelse av Jesus. Andy frågade: "Hur många har du varit med och fört till tro på Jesus?"
Abdullah svarade: "Om du kommit och besökt mig lite tidigare hade det varit hela byn, men nu är det bara drygt 100 stycken…" Abdullah berättade också att två imamer (muslimska böneledare) kommit till tro på Jesus. Budskapet om Jesus hade alltså blivit en realitet för dem alla och förändrat hela atmosfären i byn.
De omvända muslimerna vädjade att man skulle skicka ett team för samtal med dem, vilket också skedde strax efter Andys första besök. När teamet frågade dem olika frågor relaterade till tron på Jesus, svarade de med bibelord efter bibelord på alla frågor.
"Det var som om de hade memorerat hela Nya testamentet och använde det för att beskriva vad de varit med om." berättar Andy för mig. "Vi frågade dem varför de ville att vi skulle komma och de svarade: `För att döpa oss förstås!´ Under nyårsfirandet reste jag dit för att tala till dem och det kom människor inte bara från den byn, utan också från byarna runt omkring. Över 500 människor kom för att lyssna till undervisningen! Gud har verkligen förvandlat hela byn genom en hörselskadad mans vittnesbörd. När jag lämnade byn bad Abdullah: `Kom snart tillbaka för nu vill jag gå till grannbyn också´".

För några dagar sedan fick jag ett mejl från en av radio-medarbetarna. Han berättade att Abdullah nu skrivit ett nytt brev till Andy. I brevet stod det: "Kom snart upp till oss igen! Jag har varit i grannbyn och nu är det 30 stycken till som vill vara med i lyssnarföreningen…"

* Namnen i artikeln är fingerade

Vill du ha Signalen hem? Kontakta info@ibra.se